Provpass 3

Studentfabriken

Nu har vi lärt alla grundskoleelever att fråga ”Vad ska det vara bra för?” och alla gymnasieelever att fråga ”Kommer det på betyget?” Att fokusera yrkesanknytning på universitetet är en förlängning av samma synsätt; det viktiga är inte fascinationen inför ny kunskap, utan ”Kommer det på tentan?” och ”Vad kan jag få ut av det här?”

Universiteten uppstod historiskt sett i Europa, och Europas högre utbildning var länge beundrad i övriga delar av världen. Under de senare decennierna har dock universiteten utsatts för hårdhänt statlig påverkan i samband med att allt fler i den unga generationen förväntas genomgå högre utbildning. Den ”gymnasifiering” som nu pågår döljs genom att man oavbrutet talar om yrkesanknytning och om kvalitet och utvärdering.

Ingen talar om vikten av kunskap eller om att kunskap berikar en person. I stället råder en instrumentell syn på utbildning, vilket tillsammans med den ekonomisk-tekniska jargongen är direkt förödmjukande för universitetslärarna och m

inskar deras m

otivation. Till detta nya massuniversitet antas studenter med ibland direkt svaga förkunskaper samtidigt som det ställs krav på högskolan att skapa genomströmning genom att institutionernas finansiering är knuten till antalet stu denter som antas och godkänns. Högskolan förväntas åstadkomma den tänkta förvandlingen hos studenterna oavsett omständigheterna, och produktionsprocessen ska kvalitetssäkras.

Instrumentella trender kommer inte bara från nationella utan också från europeiska instanser. Ett exempel på det sistnämnda är Bologna-avtalet från 1999, som slår fast att europeiska universitet ska formulera sina kursmål som kompetenser. Studenternas examensbevis ska visa vilka kompetenser de har, vilket antas öka deras anställningsbarhet och rörlighet. Bologna-beslutet är arbetsmarknadsinriktat, och förmodligen har den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD varit pådrivande.

För utomstående kan det synas oviktigt eller till och med bra att ämnesmålen formuleras som något som studenten kan göra snarare än som något som studenten har förstått, men det förstärker den tendens studenter har från grund- och gymnasieskolan att se utbildning instrumentellt och att inrikta sig på att ”gå igenom” en viss utbildning snarare än att skaffa sig kunskaper.

Det smarta anses vara att ligga precis över gränsen för godkänt och inte ödsla tid i onödan på en kurs. Utbildningen ses som ett nödvändigt ont för att få ett arbete snarare än som personlig utveckling. Det är o

mvittnat svårt att få studenter att läsa annat än kurslitteratur eller att gå på föredrag och diskussioner som inte är obligatoriska.

Resultatet blir att universitetet blir mer av studentfabrik, mindre av intellektuell mötesplats.

Digitaliseringspolitik*

Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Det slår regeringen fast i den nyligen presenterade strategin För ett hållbart digitaliserat Sverige. Men de riktlinjer som formuleras förbigår märkligt nog de senaste årens genomgripande it-drivna samhällsomvandling och de reaktioner den väckt i andra länder. Med globala och monopolistiska plattformsbolag har en ny ekonomi och maktfördelning uppstått. Utan denna insikt blir föreslagna åtgärder för att stärka demokratin och lösa vår tids problem inte stort mer än fromma förhoppningar.

Ända sedan början av 1990-talet pågår genomgripande förändringar i global skala inom praktiskt taget alla samhällsområden. Till en början fungerade internet som hävstång. Nu har uppkopplade enheter, digitala plattformar, artificiell intelligens, det så kallade molnet och massdata tillkommit. Kraften i omvandlingen illustreras av att det i dag återfinns fem plattformsbolag bland världens tio högst värderade företag. För tio år sedan var det endast ett.

Till helt nyligen har den nya teknikens verkliga och inbillade förtjänster dominerat den etablerade synen: Ju mer digitalisering desto bättre! Men förhoppningar om ökad demokrati, mer egenmakt och fri opinionsbildning har grusats och i flera fall vänts till sin motsats. Utvecklingen på nätet har kommit att handla om dold övervakning, hatkampanjer, manipulerad nyhetsförmedling och kommersialisering pådriven av annonsbolag som Google och Facebook, båda med lejonparten av intäkterna från reklam. I takt med a tt en allt större d

el av människors tillvaro utspelar sig på digitala plattformar ökar den enskildes beroende av dessa.

För omkring tre år sedan inleddes det som kommit att kallas internets politiska period. Myndigheter i olika länder reagerade på att den digitala ekonomin också innebär konkurrenshämmande monopol, aggressiv skatteplanering, angrepp mot gällande lagar och lättvindig hantering av medborgardata. Exempel är EU:s aktion mot Googles skatteupplägg, Barack Obamas tal om slutet på Wild Wild West och flera städers ingrepp mot delningstjänsterna Uber och Airbnb. Även EU:s kommande lag om persondata (GDPR) hör hit. Detta är sannolikt bara början på försöken att leda in den digitala utvecklingen på tydligt samhällsnyttiga banor, något som tycks ha gått den svenska regeringen förbi.

I den digitala ekonomin är data den strategiska råvaran. Den är föremål för storskalig handel. Personuppgifter är särskilt attraktiva. Lockande gratiserbjudanden visar sig vara betaltjänster med användarnas data som motprestation. De viktigaste slutprodukterna är vårt

konsumtionsbeteende och våra åsikter, som i ökad utsträckning påverkas med hjälp av förfinade psykologiska tekniker. Att sådana förekom i Donald Trumps valkampanj blev för många en ögonöppnare.

Navet i denna digitala ekonomi är plattformar som möjliggör för producenter, konsumenter och vänner att mötas med aldrig tidigare skådad effektivitet och räckvidd, allt under ägarens styrande principer och datafångst. Först nyligen har forskningen förstått plattformarnas raffinerade kombination av kommando och marknadslogik. Genom algoritmer (instruktioner) som styr transaktionerna kan användarna fås att på eget i nitiativ förskjuta sina val i den riktning ägaren önskar. Ökad trafik på plattformarna skapar mer data, ger användarna större utbyte, lockar till sig fler besökare och ökar b

olagens v ärde i s

jälvförstärkande p

rocesser, vilket förklarar deras blixtsnabba tillväxt. I kapplöpningen mellan företag tar segraren hem hela vinsten.

Grundläggande samhällsfunktioner är i växande utsträckning beroende av de stora plattformsföretagen. De måste därför, i likhet med bankerna, drivas på ett ansvarsfullt sätt. Politiker och myndigheter står inför stora utmaningar. Å ena sidan öppnar plattformarna för effektivisering, miljöanpassning och svåröverskattade vinster för samhällsekonomin. Å andra sidan har just detta gett ett begränsat antal företag en oproportionerligt stor makt. Att stävja denna koncentration och samtidigt ta till vara digitaliseringens positiva effekter för samhället i stort är uppgiften.

Tre saker som bör testas i detta arbete är:

1. Tydliga och restriktiva spelregler för vilka krav som får ställas på användarna. Användarnas rätt till sina data och att få en begärd flytt till annan plattform genomförd skulle främja konkurrensen och begränsa monopolens makt. Mer öppna data bör krävas inte bara från offentliga instanser. Också privata bolag måste bidra eftersom de bygger sin maktställning på information från användare och myndigheter. Då gynnas allmänna intressen och mindre bolag. Till exempel är tyska försäkringsbolag skyldiga att dela sina data för konkurrensens skull.

2. Plattformar i offentlig regi och stöd till de kooperativa organisationerna. Det skulle gynna konkurrens och valfrihet och mildra de privata bolagens totala dominans. I Frankrike utmanar regeringen Uber genom Le Taxi, en tjänstmed50 000anknutnataxibilar.Allmänintressetoch användarintresset blir då motvikter till vinstintresset som drivkrafter i digitaliseringen. Omfattande trafik på offentliga plattformar uppnås genom den offentliga sektorns dominans på områden som skatteuppbörd, transportinfrastruktur och offentligt finansierad sjuk-

vård. I likhet med privat sektor skulle offentlig sektor, genom direktkontakt med m

edborgarna, kunna anpassa sina erbjudanden till behov och önskemål samt efter politiska prioriteringar. Överlåts kontakterna till privata intressen går denna möjlighet förlorad och medborgarna tvingas bidra till privat vinstskapande.

3. Radikala, digitalt drivna innovationer utformade som svar på den offentliga sektorns stora utmaningar. Med klimathot, miljöförstöring, segregation, ökade fördelningsproblem och resursbrist på agendan är småskaliga förbättringar sällan tillräckliga. Nya sätt att tillhandahålla grundläggande funktioner skapas i privat sektor, ofta med hjälp av digitala plattformar. Så kallade start up-företag arbetar frenetiskt fram nya affärsidéer med vinstintresset som drivkraft. Inom offentlig sektor,

med halva BNP, är motsvarande arbete med att formulera omvälvande reformförslag starkt eftersatt. Som en blygsam början skulle Statskontoret och innovationsmyndigheten Vinnova kunna få ett utvidgat uppdrag. Det är när de ofta oförutsedda möjligheterna till politiska omkopplingar uppstår som idéerna måste finnas till hands.

Om regeringar inte vill ha en digital ekonomi dominerad av ett fåtal jättar, måste de agera snabbt. För ett litet land som Sverige med konkurrensutsatt ekonomi är det särskilt viktigt med en djärv och klarsynt digitaliseringspolitik.

* Texten är skriven 2017.

TACKSAM?

Tacksam ska man ju vara.

Man kunde ha ryggskott, blåskatarr, ont i lederna, ha tappat glasögonen i golvet och det är fredagkväll.

Man kunde vara blind, döv, halt och förlamad i vänstra ansiktshalvan.

Man kunde ha blivit av med alla sina tänder.

Man kunde vara utan vänner och sömnlös.

Man kunde vara galen.

Jag vet. Allt det här kan drabba alla åldrar, men troligheten blir större ju äldre man blir.

Tacksamheten över att kunna sitta, gå, knyta sina egna skoband är mera på sin plats sen man fyllt femtiotvå.

Tacksamheten över att någon vill ha sig (mig).

Jag är det.

Jag är tacksam över att jag inte har ryggskott, blåskatarr, ont i lederna, har tappat glasögonen en fredagkväll.

Jag är tacksam över att jag inte är blind, döv, halt och förlamad i vänstra ansiktshalvan.

Jag är tacksam över att jag har några vänner alls och bara är sömnlös ibland.

Jag är tacksam över att jag inte är mer galen än jag är.

Så mycket och mer därtill har jag att vara tacksam över.

Hur obetydliga och oviktiga är då inte några skrynklor på halsen?

Man ska vara tacksam över att man har någon hals över huvudtaget.

Men jag är inte tacksam över att jag förväntas bli tacksammare för varje år som går.

Jag är inte helt igenom säker på att tacksamhet är en odelat positiv känsla.

Jag tror att det kan gå inflation i tacksamhet och till slut får man ingenting alls för den.

Möjligen en bit tårta till kaffet.

Experts and Nonexperts

In our globalized, technology-driven world, we have convinced ourselves that the route to excellence and progress lies in specialization. Superficially, this trend makes sense. But the implication that everyone should become an expert in one thing is dangerous because there is untold value in knowing a little about a lot.

Recent research has shown that in a variety of situations, certain nonexperts, or generalists, can actually make better predictions than experts, because they are better able to draw upon an eclectic array of perspectives. Such situations, of course, do not include, say, picking a surgical procedure, for which subject-matter expertise is an enormous asset. But they do include solving contemporary issues – inequality, climate change, policing – that require thinking broadly (and smartly) across many disciplines.

Kroomen – Hunting Down Black Slavers

When, in 1807, Parliament banned British subjects from taking part in the slave trade, the Royal Navy began to patrol the slave coast of West Africa. At first, only a few ships could be spared from the long war against Napoleon. Britain slowly built a system of treaties with European powers allowing the Royal Navy to search their ships for human trafficking. They also negotiated deals with local African rulers, many of whom engaged in war and kidnapping on behalf of slave traders from Europe and the Americas. When peaceful approaches failed, the Navy sometimes rowed up West Africa’s rivers to hunt down slaver bands, or instigated wars to dislodge slaving rulers and replace them with African princes who opposed the trade.

The powers and scope of this ‘Preventative Squadron’ gradually increased. Once the west coast slave trade had been largely suppressed, by around 1870, the work on Africa’s east coast intensified.

A group of black men were the most experienced among these squadrons. These so-called ‘Kroomen’, from the West African coast, were the slaver hunters par excellence. They typically served for the longest period and comprised as much as one third of the manpower of the West Coast squadron. They did the typical duties of an ordinary sailor but also specialised in ship-to-shore communications in canoes that they brought with them onto men-of-war. They built a reputation for acts of bravery, usually forming the lion’s share of landing parties hunting for slavers ashore, not least because they seemed to elude local fevers.

The Kroomen originally came from a stretch of coast along today’s south-east Liberia, where a small tribe shared the Kru language and a clutch of small villages. But their identity as a nation or community was not based on just ethnicity or a common homeland. It cannot be disentangled from the rise of European trading along the West African coast and, more importantly, the history of the British Preventative Squadron.

It began simply enough: the Kru speakers were expert navigators and boatmen. When European vessels increasingly began appearing in West African waters, Kru canoeists approached them to trade. This was especially useful for the Europeans, because this stretch of coastland had few ports where they could approach land for water, firewood and provisions. Soon, Europeans and Americans became dependent on the visits of the canoes, while the Kru boatmen reoriented their livelihood to this trade. The connection strengthened when, probably in

the late 1700s, ships started taking the West Africans aboard to serve as pilots, interpreters or scouts. Eventually, the Kroomen became capable of running the ships themselves.

At the core of their identity, they shared a fierce opposition to the slave trade. In part this was due to their conviction that Kroomen could not be slaves. To the frustration of missionaries up and down West Africa, the Kroomen were also steadfast in refusing to convert to Christianity. Further, they tended to refuse to learn or write English.

A special feature of a Krooman’s service in the Royal Navy was that he could enter and leave it on terms worked out with the captain. That might mean a change even in the middle of a patrol, if beneficial to both sides. For Royal Navy sailors, this kind of semi-autonomy was unthinkable.

Thus, the Kroomen stood apart in many ways, yet they were integrated into the Royal Navy, ranging from ship’s boys to able seamen, with commensurate pay and a share in bounties. They were subject to the same hardships and fighting as their shipmates, perhaps more, due to their tendency to seek out opportunities for displays of bravery.

How did British, even American, reliance on Kroomen fit within the prevalent belief in white racial supremacy? For one thing, the Kroomen established their reputation before so-called ‘scientific racism’ made African inferiority a general, predetermined, almost genetic condition. Before pseudo-science proclaimed that Africans were lower on some kind of universal ladder of evolution, Europeans and Americans could more easily accept that a particular African ‘nation’ were a particularly estimable ‘race’. There is almost no overstating the esteem that captains had for their Kroomen.

The story of the Kroomen as veteran slaver hunters reached its conclusion in the final quarter of the 19th century, when the Admiralty issued an edict from London barring the use of Kroomen on Africa’s coast and beyond. This met with strong opposition among the captains who valued them so much. The Admiralty’s official justification was that it was inconvenient to return the Kroomen to their home coast after their service terms. A better explanation might have to do with the progress of ‘scientific racism’.

Eggs

The eggs we scramble and fry typically span a humdrum range of colors, sizes and shapes. But the avian kingdom lays eggs of vast variation. When it comes to shape, biologists have long wondered why, say, murres have pointy eggs, yet ostrich eggs are rounder. Aristotle suggested males come from rounder eggs, and others suggested elongated eggs wouldn’t roll off cliffs. In a recent study, researchers finally cracked the case by examining some 50,000 eggs from 1,400 species. They found no nesting habit links, but did see a pattern correlating with flight ability. Frequent fliers, like murres, have streamlined bodies and more elliptical eggs, while birds who like their feet on the ground – say, ostriches – have rounder ones. So overall it’s the bird that shapes the egg, forever proving which comes first.

An Invention

It’s a little bit of magic. A gesture up and a seam comes together. A gesture down and a garment comes apart. The zip was one of the later fruits of the Industrial Revolution, and one that was slow to ripen: the internal combustion engine, the turbine and the light bulb spread across the globe much faster. On the other hand, the zip does not really have to improve, or be replaced. It was not born of radical new science or cunning craft, nor even of any deep need. It was simply a clever way of making something a bit easier that happened to catch on. In that sense, it is like thousands of workaday inventions that shift from novelty to necessity, without much song and dance, and end up hard to better.

Intellectuals

A basic rule of intellectual life is that celebrity destroys quality: the more famous an author becomes, the more likely he is to produce hot air. Superstar academics abandon libraries for the lecture circuit. Brand-name journalists get their information from dinners with the great and the good rather than hard digging. Too many speeches must be given and backs slapped to leave time for serious thought.