Provpass 1

Sill och strömming

Forskare vid Uppsala universitet och Stockholms universitet har gjort en omfattande genetisk studie av sill och strömming runt våra kuster. Forskningen visar att det finns relativt få men mycket tydliga genetiska skillnader mellan sill och strömming, och att dessa skillnader måste bero på genetisk anpassning till lokala miljöförhållanden (arten är sill, Clupea harengus; strömming är ett handelsnamn för östersjösill som landas norr om Kristianopel i Blekinge).

Ända sedan medeltiden har vi skilt på sill och strömming, men det är först nu som forskare fått fram vetenskapliga bevis för att de är genetiskt olika. Sillen är en av världens mest individrika fiskarter och har en enorm ekologisk och ekonomisk betydelse. Under en stor del av Sveriges historia var sill och strömming en helt avgörande födoresurs och en viktig exportvara. Sverige skulle inte vara det land det är idag om vi inte haft denna rika tillgång på sill och strömming.

Ända sedan medeltiden har vi alltså kallat den sill som fångas norr om Kalmarsund för strömming, eftersom den avviker från den sill som fångas i södra Östersjön och Västerhavet. Strömmingen är mindre till storleken och mindre fet. Linné klassificerade strömmingen som en underart till sillen. Fiskeribiologer delar upp sill och strömming i olika bestånd och använder dessa klassificeringar när man bestämmer fiskekvoter.

Tidigare studier har indikerat mycket få genetiska skillnader eller inga alls mellan olika bestånd. Kan det vara så att det egentligen bara finns en gigantisk sillpopulation och att de skillnader vi ser beror på miljöfaktorer, till exempel stora skillnader i salthalt? För att besvara denna fråga använde forskarna modern DNA-sekvensering.

– Våra resultat visar att för de allra flesta generna så hittar vi inga signifikanta skillnader alls mellan sill och strömming eller mellan olika bestånd av sill eller strömming. Detta visar att all sill och strömming vi studerat är mycket nära släkt. Men för några procent av generna hittar vi mycket tydliga skillnader, inte bara mellan sill och strömming utan också mellan olika bestånd av sill respektive strömming, säger Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet och professor i sjukdomsgenetik vid SLU.

– Vår samlade analys visar att de skillnader vi hittar måste bero på naturlig selektion och genetisk anpassning till lokala miljöförhållanden. Studien indikerar att sill och strömming kan bli en unik modell för att studera genetisk anpassning tack vare den ofantliga populationsstorleken som innebär att den slumpmässiga förändringen av genfrekvenser blir minimal, säger Leif Andersson.

De prover som nu har analyserats insamlades för drygt 30 år sedan som en del av Leif Anderssons examensarbete under handledning av docent (numera professor) Nils Ryman; den senare är också medförfattare till den nya studien, som publicerats i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS. När de analyserade dessa prover för 30 år sedan kunde de använda 13 genetiska markörer, vilket var förnämligt på den tiden. I den studie som publiceras idag har de använt mer än 400 000 genetiska markörer, vilket gav en helt annan genetisk upplösning.

– Vår studie är ett fint exempel på hur den kraftfulla teknik som främst utvecklats för medicinsk forskning kan revolutionera även annan forskning, säger Leif Andersson.

Våra egna ord

Det blir Olivers tur att vara fotbollskommentator vid skolans fotbollsplan. Oliver växlar över från sin nordskånska gränsbygdsdialekt till ren stockholmska: ”Osby har ökat tempot. Bollen uppe på höger planhalva, tas kontrollerat ner av Allbäck och ett inlägg mot bortre stolpen och där finns Zlatan och Isabell.”

Är det hans egna ord? Eller lånar han orden? Var går gränsen mellan eget och annans? Är det kanske vettigare att tänka att Oliver använder språk, ord och dialekt för att utföra något, och att det då inte blir relevant att ställa frågor huruvida orden och dialekten är hans egna?

När Oliver några år tidigare var på sin första fotbollsträning så visste han inte vad ”jobba hem” och ”sprid ut er” betydde. Nu har han en väl utvecklad fotbollsvokabulär och kan dessutom använda den på ett adekvat sätt. På samma sätt utvecklar vi förmågan att behärska en rad språkliga genreformer genom att delta i sammanhang där de används och genom att härma ord eller fraser, och ibland också genom att tänja dem och förändra dem.

Är det då egentligen någon skillnad att lära sig talspråk jämfört med skriftspråkliga genrer? Och är det relevant att tala om ”egna ord”? Man kan inte ha copyright på ”Stockholm är Sveriges huvudstad”, ”i alla celler sker en förbränning” eller ”hon tittade ut genom fönstret och såg

havet”. Uttryck av denna typ är så allmänna att vi varken till vardags eller juridiskt betraktar dem som någons.

Det är klart att Oliver i en mening härmar där han står vid linjen och ropar. Men vem härmar han? Och när övergår härmandet till att vara Olivers ”eget språk”? Är det när han nästa år blivit mer detaljrik och tränat upp sitt tempo, eller är det om tjugo år när han kommenterar dotterns lag i division fyra?

Härmandet är en del av språkutvecklingen. Eleven med diabetes har läst massor av text om kroppens näringsbehov. Han talar om sådana frågor med sin dietist, sin familj och med andra barn med diabetes. När han för första gången tar ordet ”enzym” i sin mun skulle vi kunna säga att han härmas, att ordet inte är hans ”eget”, men vad är det för poäng med det? Det är väl vanligen bättre att konstatera att han börjar använda ett ord han tidigare inte använt, och rimligen blir väl orden ens egna så fort vi använder dem, eller?

Mot bakgrund av det vi vet om språkutveckling och vad språk är, verkar termen ”egna ord” inte pedagogiskt poängfull. Det verkar mer adekvat att prata om ”ord du behöver”.

Tsar Putin

Recension av Anna Arutunyan: Tsar Putin, Ordfront, 2012.

När Vladimir Putin i mitten av juli kom till Krymsk, en by uppslukad av lera, var det ett tecken på nåd. När politiken är lika gyttjig och intransparent som leran, som krävt minst 171 dödsoffer, står det enda hoppet till ett ingripande från ovan. Bara den högsta makten kan man tro på. Putins blotta närvaro blir tecknet på att någon där uppe bryr sig, och den oundvikliga uppläxningen av lokala tjänstemän beviset för att man inte är övergiven i en värld där folket och suveränen är ohjälpligt sammanbundna.

Översvämningarna i Krymsk och Putins visit inträffar efter det att Anna Arutunyan, journalist född i Ryssland men uppväxt i USA, skrivit sin bok, men sådant är stadens öde ur hennes synvinkel. Trots titeln handlar boken inte om Putin. Putins stålgrå blick, ofta mytologiserad, ser hon som ett uttryck för hans kameleontlika natur. Putin är egentligen ointressant. Han är den han förväntas vara, och som Rysslands ledare återspeglar Putin, enligt Arutunyan, Ryssland som det förväntas vara.

Beskrivningen av Putin som en naturlig konsekvens av det ryska samhället, ett tomt kärl i vilket man lägger sina förutfattade meningar, har kallats fjäskande. Det är orättvist. Men det är något beklämmande i att en bok som först ifrågasätter den masochistiska föreställningen om att ryssar inte är lämpade för demokrati ändå beskriver en ”folksjäl” som tyr sig till ett korrupt och maktfullkomligt system.

Om man bortser från den nästan deterministiska beskrivningen av underkastelse i Ryssland skänker boken

en spännande inblick med historieglasögonen på. Ryssland har, vilket journalister ibland påpekar nästan skadeglatt, haft demokrati av något slag i drygt två decennier medan järnnäven sträcker sig genom århundraden.

De historiska parallellerna, som jämförelsen mellan säkerhetstjänsten KGB (i dag FSB) och Ivan den förskräckliges opritjniki-adel som stod över allt utom tsarens vilja, känns ibland något tesdrivna men är alltid intressanta. Även anekdoterna om polisen, affärsmännens skumrask, intelligentians avsky, fega tjänstemän och helt vanliga ryssar som inte gillar Putin men ändå röstar på honom är läsvärda i sig själva. Den svaga punkten är något svajiga uppgifter från anonyma källor om möten som skett eller inte skett.

Det är svårt att skriva ens en notis om Ryssland utan att känna sig tvungen att nämna protestgruppen Pussy Riot. Bokens avsnitt som beskriver en närmast religiös underkastelse för Kreml – som också värnar sin relation till kyrkan – bidrar också till en förståelse av det ofta missförstådda rättsfallet.

För den som stått och frusit i Moskva och sett Kremls ungdomsgäng Nasji med frenetisk iver fira Putins återkomst, eller vem som helst som undrar varför Ryssland väljer en president de flesta ryssar inte gillar (fusk är bara en faktor) ger Tsar Putin värdefulla insikter. Det är samtidigt synd att despotism beskrivs som inristat i Rysslands sociala DNA – en beskrivning som förresten även drabbar egyptier, libyer, syrier och andra folk under auktoritärt styre. Längs den stigen finns slutsatser som inte bara förtätar myterna om Ryssland utan också gör dess folk en stor och orättvis björntjänst.

Näringsdryck inför tarmoperation

Större kirurgiska ingrepp innebär stora påfrestningar för individen. Vid alla typer av kroppsskada sker snabba förändringar av ämnesomsättningen. Detta innebär en negativ belastning för kroppen samtidigt som frisättningen av bland annat stresshormoner ökar. Patienter med allvarliga symtom från mag–tarm-kanalen har oftast långt före operationstillfället svårigheter med en fullvärdig nutrition, vilket bidrar till ett ytterligare försämrat allmäntillstånd inför operationen. Dessutom förbereds patienter som ska genomgå kolonkirurgi traditionsenligt med dietföreskrifter, laxering och fasta.

Under 1990-talet aktualiserades problemet allt mer. Eftersom vi arbetar med denna patientgrupp bestämde vi oss för att ta reda på om kolhydratuppladdning med näringsdryck en vecka före kolonkirurgi har någon positiv effekt på patienternas postoperativa tillfrisknande.

Studien kom att omfatta totalt 55 patienter i två grupper: en interventionsgrupp med 30 personer och en kontrollgrupp med 25 personer. Patienterna var i åldrarna 20 till 80 år och hade någon av diagnoserna kolontumör eller divertikulit. Under perioden april 1999 till maj 2001 genomgick de planerad kolonkirurgi såsom hemikolektomi, sigmoideumresektion och anteriorresektion. I interventionsgruppen ingick 21 kvinnor och 9 män, medan kontrollgruppen bestod av 15 kvinnor och 10 män. Medelåldern var drygt 61 år i båda grupperna. Fördelningen av diagnoser var densamma i båda grupperna.

I interventionsgruppen fick samtliga patienter före operationen ett kolhydrattillskott i form av 200 milliliter av en näringsdryck som gav 125 kilokalorier per 100 milliliter. Tillskottet gavs morgon och kväll under sju dagar före planerad operation.

Kontrollgruppen bestod av patienter som hade samma diagnoser som interventionsgruppen och som året före genomgått en kolonoperation. Operationsförberedelserna var desamma som i interventionsgruppen, med undantag för kolhydrattillskottet.

Patienterna som ingick i interventionsgruppen tillfrågades muntligt och fick skriftlig information. Vid mottagningsbesöket fick de flesta patienterna med sig näringsdrycken hem, medan andra valde att hämta den på vårdavdelningen. Näringsdrycken var kostnadsfri.

Tidpunkten för postoperativ gasavgång och postoperativ faecesavgång samt vårdtidens längd studerades. Önskvärt hade varit att mäta serumalbuminvärdet, då det har betydelse för bland annat sårläkningen. Det var inte genomförbart då värdet saknades i många av kontrollgruppens journaler.

Eftersom det är viktigt för patientens välbefinnande att tarmen fungerar, var valet av dessa kriterier betydelsefullt ur ett omvårdnadsperspektiv. Tidpunkten för när tarmen kommer i gång är även avgörande för vårdtidens längd.

Vad gäller tarmfunktionen kunde i vår studie inga negativa komplikationer påvisas med att ge patienten ett kolhydrattillskott. Patienterna i interventionsgruppen hade tidigare gas- och faecesavgång än kontrollgruppen. Hälften av samtliga patienter i interventionsgruppen hade gasavgång inom tre dagar efter operation jämfört med 40 procent i kontrollgruppen. Medelantalet dagar från operation till gasavgång var 3,5 i interventionsgruppen jämfört med 4,0 i kontrollgruppen.

Tidpunkten för den första avföringen efter operation var i medeltal 5,0 dagar i interventionsgruppen jämfört med 5,3 dagar i kontrollgruppen. I interventionsgruppen hade 70 procent avföring inom de fem första dagarna efter operation jämfört med 56 procent i kontrollgruppen.

I interventionsgruppen gick 50 procent av patienterna hem inom sju dagar jämfört med 32 procent i kontrollgruppen. Antalet vårddagar varierade mellan 3 och 16 dagar i de båda grupperna, median 7,5 i interventionsgruppen (5 till 13 dagar) och median 8,0 (3 till 16 dagar) i kontrollgruppen. Generellt kan sägas att vårdtiderna blir allt kortare för varje år, vilket kan förklara skillnaden.

Anestesiföreskrifterna har ändrats sedan studien gjordes. Patienterna behöver inte längre fasta från midnatt, utan tillåts dricka fram till tre timmar före anestesi. Nu skulle det alltså vara möjligt att låta patienten inta den sista drycken så sent som på operationsdagens morgon, vilket kanske ytterligare skulle kunna förbättra patientens allmänstatus.

Många patienter i studien upplevde det positivt att dricka näringsdrycken. De uttryckte ett välbefinnande och att de kände sig i gott skick inför operationen. Välbefinnande är svårt att mäta, då det är en subjektiv upplevelse. Men vår uppfattning är ändå, utifrån vår kliniska erfarenhet, att patienternas välbefinnande ökade genom kolhydrattillskottet. Patienter som har återkommit för andra operationer har önskat näringsdryck även då.

Nutritionsfrågor är en viktig del i vården. Vi tycker att de bör uppmärksammas ytterligare genom att det upprättas så kallade näringsråd som arbetar för att lyfta fram nutritionsproblem. Även tidigare rutiner inför operationer bör ses över, då anestesins föreskrifter har ändrats markant. En kommande studie skulle kunna innefatta större patientgrupper och intag av näringsdryck även på operationsdagens morgon. Man skulle också kunna undersöka

om och i vilken grad serumalbuminet påverkas av ett extra kolhydrattillskott, eftersom hypoalbuminemi har visat sig kunna orsaka långsammare sårläkning. I en randomiserad, kontrollerad studie skulle patientens allmäntillstånd och välbefinnande kunna följas en längre tid.

Lena Sahlin-Österlund, Inger Forsman,

Gunhild Dahlberg & Ingrid Lindqvist

New Scotland Yard

New Scotland Yard may be a beacon of law and order in the heart of London, but the sight of its lights burning through the night has taken on a different meaning. Staff at the HQ of the Metropolitan Police use so much lighting, heating, cooling and electricity that the tower pumps out 13,491 tonnes of carbon dioxide a year – equivalent to about 2,200 households. It makes it the most polluting police station in England and Wales and one of the biggest contributors to greenhouse gases of any public building in Britain.

Animal Life

It took a mere 85 million years – the geologic blink of an eye – for animals to evolve and radiate out over much of the world’s land and oceans. Although fossil records and molecular biology have provided much information on the spread of animal life, scientists have not been able to figure out exactly what sparked this massive diversification. New research shows that nutrient-rich runoff from massive melting glaciers may have provided the extra energy needed to fuel this dramatic evolution.

Africans in the Indian Mutiny

Throughout 2007, the 200th anniversary of the abolition of slavery, the focus was naturally on the shipment of African slaves to the West Indies, but no mention was made of the trade eastwards from Africa to the Indian subcontinent or of the Arab traders who sold slaves to wealthy Indian rulers. Although a few Africans rose to positions of power in India, some even establishing small kingdoms, most entered the country as slaves. Their descendants are found today in Gujarat and along the southern coast. But little is known about those slaves shipped in through Bombay and Karachi and taken eastwards to be sold.

Anecdotal stories of African soldiers fighting against the British during the Indian Mutiny (also known as the Indian Uprising) occur in military memoirs and particularly those from Oudh, the last princely state to be annexed by the East India Company. The two events, the annexation in 1856 followed by the mutiny of 1857–58, are closely connected. Many of the Indian troops who turned against their British officers came from Oudh. Although there was much wrong in the kingdom, presided over by its last monarch the Nawab Wajid Ali Shah (1822–87), the inhabitants preferred to be ruled by their own king, whatever his faults, rather than by the British. This was something that Lord Dalhousie, the Governor General of India, had signally failed to appreciate when he ordered Oudh to be annexed on the grounds of misrule.

Some of the fiercest Mutiny fighting took place in its capital, Lucknow, where the Nawab had recently created a huge palace. During the siege and the subsequent recapture of the city in March 1858, African men and women were involved in the thick of the street fighting. Why these men and women supported their former master, the slave-owning Wajid Ali Shah, rather than the British, who had prohibited slavery, can be answered from British Government records in the Delhi National Archives.

There are fragmentary accounts of Africans in Lucknow brought in by earlier rulers. Wajid Ali Shah’s great-grandfather, a keen horseman, had employed ‘habshi boys’ as jockeys at the turn of the 19th century. A great-uncle had

ordered and bought 18 slaves, who arrived at Bombay in an Arab ship and who were brought overland in covered carriages. Wajid Ali Shah’s own father ordered 200 swords for his African troops. So the custom of employing Africans and an overland slave-trading route was already established. As many as 1,000 male and female African slaves may have arrived in Lucknow in 1847 and 1848. Although Africans were employed elsewhere in India, the Nawabs of Oudh seem unique in importing women as well as men.

In 1860, with the British firmly back in control, the remaining Africans in Lucknow petitioned the Chief Commissioner for pensions. This was not a completely futile hope because many people who had been dependent on the Nawab for their livelihood did receive small sums from the British government in compensation for losing their source of income. However, the Africans’ petition was turned down and over the next two decades their pleas became more urgent as their numbers dwindled. A large number were said to have died from starvation, while others had left the city.

The care and financial support given by the British government to slaves in Bombay contrasts starkly with the official indifference shown to the Africans in Lucknow. For backing the ‘wrong side’ during the Mutiny they were still being punished 20 years later. Only one sympathetic voice was heard in their defence. Sir William Muir, head of the Intelligence Department during the Mutiny, declared in May 1877: “The fact that they fought against us at Lucknow ought not to be brought against them – it was probably natural; the fact that they fought bravely is surely in their favour!”

African men and women came to Oudh as slaves to satisfy the whims of the last king, who then left them unprovided for when he was deposed. They fought bravely in the Mutiny, a fight which was not of their making, and have been paying the price ever since.

TV Psychology

There has clearly been an explosion in TV psychology in the past few years. The schedules are crammed with pro-grammes showcasing different kinds of therapy. Makeover shows for the soul are the latest version of reality TV and often make for compelling viewing. However, therapists’ views are divided on this new phenomenon. Some worry about the dumbing down and exploitation that sometimes takes place, whereas others are grateful that the potential of therapy, and a more psychologically aware approach to life, is being brought to a wider audience. But ethical questions do arise. Often these programmes unearth deeper emotional issues of which the participants were unaware when they originally agreed to take part.

Teenagers and Language

Since 1915, adults in the U.S. have made huge vocabulary gains and young people only modest ones. Now, that’s a symptom of the growing potency of teenage subculture. Rather than being socialized into the adult speech community, teenagers are resistant. They can understand what you say but they’re reluctant to use your language and they want to retreat into their own dialect. In 1950, I could both understand my parents’ language and use it. Teenage subculture is a modern phenomenon and quite bizarre. I was 16 years old in 1950 and it never occurred to any of us that we were in some blessed state that we wanted to perpetuate.

Meanings

Consider the following statements: “War continues.” “No sign of peace.” Does our brain treat these two sentences differently, despite their identical meaning? A new study suggests it does. British researchers showed that we are better at detecting words that carry negative meaning than those that are positive. Volunteers were exposed to a word for a fraction of a second – too short a time to consciously read the word – and then asked to guess whether the word was neutral or had emotional content (either positive or negative). The subjects were most accurate at detecting the negative words. The mechanisms underlying this phenomenon are not clear, but researchers speculate that the brain might process negative stimuli faster than positive ones. A different explanation could be that information processing is equally fast for both types of information but that negative words better capture our attention, causing the processing to start earlier.

PROVET ÄR SLUT. FINNS TID ÖVER,